Ipred-lagen och piratkopiering

2004 kom ett direktiv från EU som hette Intellectual Property Rights Enforcement Directive, av vilket Ipred är en akronym. Fem år senare, 2009, fanns i svensk politik tillräcklig konsensus föra att rösta igenom detta direktiv som en svensk lag med namnet Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område, men lagen kallas allt som oftast för Ipred-lagen, piratjägarlagen eller fildelningslagen.

 

Syftet med både direktivet och lagen är att skydda upphovsmännens verk från intrång genom kopiering och illegal delning på internet. Dessa verk kan vara musik, film eller annan typ av digital media. I praktiken innebär det att upphovsmännens olika branschorganisationer ges möjlighet att från leverantörer av internetanslutningar begära uppgifter om enskilda användares IP-adresser för att identifiera dem och eventuellt väcka åtal då omfattande illegal nedladdning eller delning bevisats.

 

Precis som FRA-lagen så mötte också Ipred massiv kritik från en del håll, och denna gång så kom det politiska motståndet inte bara från Piratpartiet. Även Miljöpartiet var starkt kritiska.

 

I backspegeln verkar det som att lagen har varit svår att tillämpa och det finns fram till idag endast en handfull domar. Samtliga domar har varit tidskrävande och de har alla överklagats ända upp till EU-domstol. Kritik i lagens kölvatten har mycket handlat om att det är omöjligt för samhället att jaga en hel ungdomsgeneration som ser nedladdning som en naturlig del av att använda internet. Det var faktiskt bara under de första dagarna efter Ipred-lagens införande som man kunde se en nedgång i internettrafik.

 

Att den efterföljande debatten om lagens orimlighet har fått konsekvenser på svenskarnas inställning till nedladdning är uppenbart, och idag är de flesta ”illegala nedladdare” i någon mån. Vi kan också konstatera att det är först efter att lagen har trätt i kraft som stora företag börjat utveckla väl fungerande streamingtjänster online.